I en konstant utvecklande värld behöver vi tydligen utveckla och uppfinna fler sätt att kommunicera med varandra och få kontakt med varandra. Helst vill vi dessutom slippa träffa varandra fysiskt eller, ännu bättre, slippa prata med varandra över huvud taget.
Revolutionen mjukstartade med den portabla telefonen som vägde ungefär som en portfölj. En av dessa såg ju till och med ut som en portfölj. Efter några år kom sms-funktionen som en följd av teknikens och utvecklingens framåtfart för att säga vad man ville utan att faktiskt behöva tala med personen man vill komma åt. Sen kom internet och efter att röken la sig från all porr, vilket är det egentliga och främsta huvudsyftet med internet, så följde E-post. Vad praktiskt att kunna skicka posten och vykorten över televågorna sa den lyckligt ovetande innan all jävla SPAM kom farandes.
Vad som hände i den vevan (och sorgligt nog fortfarande händer) kan ni läsa mer ingående om i Stefan Wiktorins blogginlägg beträffande ämnet.
Men det här räckte ju inte.
Vi måste ju utveckla sa någon. Internet-dejting sa en annan. Efter detta lilla påfund kunde vi strax skönja världens första Vi träffades på internet och hela världen blev som ett enda stort nyfiket frågetecken. Vågskålen är på väg att slå över till att det ska vara det vanligaste scenariot när man träffar nån över huvud taget. Jag längtar efter att få höra den första Vi träffades i verkliga livet för att sedan höra hur åhörarna kippar efter andan.
Kul historia faktiskt. Vi stod båda vid baren när våra telefoner helt plötsligt slutade funka SAMTIDIGT, hör och häpna, så vi kunde inte fortsätta Facebook-surfa resten av kvällen. Vi såg varandra och skrattade lite lätt åt situationen och jag bjöd på en drink. Så vi pratade lite och det visade sig att hennes kompis läser min blogg och hennes bror har hash-taggat mig på Twitter för en tid sen. Visst är cybervärlden liten?
I alla fall kom sedan bloggarna. Faktiskt en sån som du läser just nu. Människor som skriver bloggposter som kan innehålla vad som helst till ingenting. Det roliga med allt detta är ju såklart att de få utvalda som kallas för PROFFESIONELLA BLOGGARE och får den exklusiva inbjudan till Sweden blog awards och får mingla med andra värdelösa människor som tror att dom är kändisar för att dom skriver lite på internet och förändrar människors liv (faktiskt citat från ett av dessa airheads) skriver oftast bara om sin vardag, om dom ens skriver så mycket.
GUUUUUUUD, bakfylleångest, hallå… tror jag ska sortera mitt smink i alfabetisk ordning idag så jag käner att jag gör något vetigt LOL
puzzokram
Observera att uppdateringen är av fiktiv natur (trots att det lika gärna kan ha varit någon som skrivit detta på sin blogg) och att jag bara la till ett par stavfel med vilje, men inte så många som jag hade velat. Dessa grammatiskt efterblivna lemurer driver mig till fullkomligt vanvett med sin stavning när jag råkar snubbla in på en av deras sidor. Det som gjorde, eller snarare inte gjorde bloggar till en så stor grej, som det senare blev, från början var att det var en envägs-kommunikation om man inte räknar kommentatorfältet. Men fortfarande ett effektivt sätt att meddela folk vad som händer just nu.
Som att man sitter på muggen som en direkt effekt av gårdagens enchilada-middag. Oerhört fascinerande!
Nästa stora grej som dök upp var alla dessa communityn som dök upp både till höger och vänster. Ett community, för er som inte känner igen begreppet, är lite som en blogg med en mer interaktiv möjlighet för läsaren. Jag är lite osäker på kronologin gällande vilken som dök upp först men det som sköt upp verksamheten ordentligt till stjärnorna var Facebook som startade 2004.
Facebook fungerar som en miniblogg där man även kan hålla kontakten med sina vänner och skapa nya vänner. När något nytt har hänt kan man skriva upp det som sin statusrad och lägga upp bilder på vad som händer just nu och läsaren kan ”Gilla” inläggen i linje med interaktiviteten jag just nämnde. Man kan med andra ord hålla kontakten med alla sina vänner utan att ens växla ett ord.
Det finns även ett par Svenska communityn, bland annat Lunarstorm som fick en kanske inte helt positiv mediaskjuts när det kom fram att pedofiler därigenom raggade småttingar rätt febrilt.
Helgon.net är ungefär samma sak fast riktar sig mer mot alternativa stilar som goth, hårdrock, punk etc.etc. vilket per definition drog upp medelåldern en aning.
Myspace är lite annorlunda till den grad att det snarare är ett sätt att marknadsföra sig som band eller fotomodell.
Porrigt är ett community som är helt skräddarsytt efter vad internet egentligen är. Det är en form av hybrid mellan QX, Facebook och traditionell porrsurf. Idén är att föra samman människor som vill knulla. Genom en smart sökmotor kan man leta efter rätt kön, rätt ålder, rätt sexuella läggning samt sexuell avvikelse. Vissa människor vill dock bara porrsurfa eller lägga upp nakenbilder/filmer av sig själv.
Det finns många olika typer av communityn. Några har hittat sin egna lilla nisch, men de flesta är en kopia av en eller flera andra communityn.
Efter community-vågen flög Twitter fram och landade på våra datorskärmar likt en fågel som flyger in i en plexi-ruta. (Pun intended) Twitter blev nån form av tillbaka-till-ruta-ett efter att populariteten runt Facebook-plattformen har gjort allting enklare. På Twitter så lägger man i regel bara upp en statusrad och eventuellt en bild och låter folk läsa vad som just har hänt. Man kan fortfarande kommentera på statusar men vänskapsfunktionen är lite annorlunda. Man har inte vänner, man har followers, alltså människor som följer ens statusuppdateringar. Samtliga tweets som man följer läggs upp på sin förstasida för att man ska kunna se vem som gör eller har gjort någonting så fort man loggar in. Har man många statusar som man följer så klumpas dom ihop i kronologisk följd efter vilken tid dom lagts upp. Sidan har, i min mening, ingen logisk eller för den delen användarvänlig struktur.
Stefan har för övrigt hittat en liten benämning på Twitter-användare som jag gillar. Tweetard!
Så sent som 2006 var världen fortfarande förhållandevis normal i den meningen att man ägnade sig åt allt detta vid en dator i sitt hem. Sen kom 2007 med lanseringen av iPhone och därifrån har det undan för undan blivit mer och mer av ett kontaktbehov. Fler och fler telefoner tillverkas som små handdatorer med ständig internetuppkoppling och nästan alla dessa telefoner har facebook och twitter bara ett knapptryck bort där man snabbt kan ladda upp en bild på vad som hände för mindre än 10 sekunder sen. Statusuppdateringar som Står i kön på ICA har blivit skrämmande vanliga. Jag sitter nu vid min dator hemma, men om jag vill så kan jag skriva klart det här blogginlägget på telefonen när jag sitter på tåget.
Min flickvän satt en dag vid datorn inne på mitt kontor samtidigt som jag satt med min laptop framför TV’n en dag, hon ropade efter mig men jag hörde inte över TV’ns volym så hon skrev till mig på Facebook-chatten istället. ”Kan du komma in hit ett slag” och jag kommer ihåg att min första tanke var NU är botten nådd men det är den ju i själva verket inte. Det absoluta bottennappet har ju givetvis inte kommit ännu om det ens någonsin kommer göra det. Allt blir bara mer och mer inriktat på att kontakt människor sinsemellan innebär att klyftan mellan folk ska expandera så mycket som möjligt. Rätt vad det är så står man och ska möta nån vid Svampen och skickar ett sms: Är du här än? Bara för att man inte har tid att lyfta nyllet från Angry Birds. Eller att man sitter på ett café och chattar med varandra trots att mellanrumet underskrider en meter bara för att man är mer van vid den plattformen än vid faktisk ögonkontakt och att använda rösten.
När min gode vän Magnus kommer över på besök så har han alltid med sig sin dator och våra myskvällar brukar bestå av nån film på TV’n samtidigt som vi sitter vid var sin dator och strösurfar efter nyheter.
Går man förbi en trafikolycka är idag den första reflexen inte att springa fram och hjälpa överlevande snarare än att ta en bild i high-resolution och ladda upp på Facebook via telefonen innan vare sig Aftonbladet eller likbilen har hunnit dit.
Vi är avtrubbade som nation, som värld och som civilisation! Människosläktet skulle i nuläget inte klara sig utan Wi-Fi.
Jag har ingen bra avslutning på detta inlägg så jag tänkte skänka en gåva av nostalgi till de som är tillräckligt gamla för att minnas att internet hade ett ljud en gång för länge sen.
För er som inte förstår vad det är som låter kan jag förklara att förr i världen var det mer komplicerat att surfa.
Here we go:
Datorn var inte konstant uppkopplad som i dagsläget utan man hade ett litet modem som omvandlade telefonsignalen till information i en rasande fart av 56 kilobit/sekund. (vilket motsvarar 0,056 megabit/sekund för er som är intresserade) Notera nu att 2,5 MEGAbit/sekund klassas idag i folkmun som långsam uppkoppling!
Needless to say så var det snäppet bökigare att porrsurfa.
Ljudet som ni hör i klippet är hur ett modem lät när den försökte ringa upp en åtkomstpunkt hos hushållets operatör som kunde strömma information via televågorna.
När man surfade på internet var telefonen upptagen om man försökte ringa hem till den som surfade eller om man försökte ringa ut ifrån hemmet. (Kom ihåg att det på den tiden var förhållandevis ovanligt att inneha en mobiltelefon)
Efter den lilla historielektionen säger jag tack och adjö för den här gången.
Läs även blogginläggen av Magnus G Bergström eller Stefan Wiktorin som bloggar i samma ämne
blogotomi 